Jag dog det-i-kombination-mest-nostalgiska-och-coolaste-jag-sett-i-hela-mitt-liv-döden. (Tack Kottke för tipset).

Det började med att vi kopplade in Marias Nintendo 64 innan jag smet upp på stan för att spela skivor på Entertainment. Några timmar senare smsade hon och sa att hon nitat en boss på Zelda och att hon inte hunnit äta lunch än.

Jag har stirrat på Zelda sen dess.

Prylen jag inte fattade var att den gröna gubben INTE är Zelda. Jag har aldrig haft tönt-Ninetondo, så jag är helt lost på vem som är vem och vad som är vad. Zelda är tydligen nån prinsessa. Vem den gröna gubben är vet jag inte. Nån dude. Robin Hood?

Anyways. Jag har kokat olika soppor, stekt sparris, gjort potatismos, ugnsbakad fisk, ätit semla och Ben & Jerrys, och snott ihop en Västerbottenospaj. Och fikat med fina Emil.

Nu hejar jag på Aaron Sorkin i Oscarsgalan. Men bara för manuset. Filmen, the Social Network, var inget vidare värst bra allste, var den inte.

Ni vet känslan man har ibland, att andra har roligare än man har själv?

Tack youtubeklipp.se för tipset.

En idé jag haft länge blev till en (relativt) färdig hemsida idag. Ni kan smygkolla här: Stuff Your Kids Need to Know.

Kul? Ja, kul!

Popaganda var trivsamt, kul, lite kallt, hostigt, plastflaskigt och stundom alldeles förträffligt (jag såg inte så mycket av Hot Chip, men det jag hörde lät hur bra som helst). Marlene smsade och sa att jag hade älskat efterfesten i lördags. Missade. Tar på mig den.

Nu är jag tillbaka i en tom lägenhet i Örebro och styr upp en fika imorgon med en lokal nöjesmogul som av allt att döma kommer att härbärgera Utan Skam i Kropparna i sina lokaler i höst och vinter. Peppen är givetvis skyhög.

En annan pepp är att jag i den där urgulliga lilla seriebutiken på Folkungagatan hittade volym 2 av Bloom County-återutgivningen (beställde ettan också). Bästa serien nånsin. Såäre.

Tror det är allmänt känt hos alla som känner mig att jag älskar att gå på loppis. Det sitter liksom i mina gener.

Kommer ihåg hur det brukade vara när jag var liten. Pappa, som alltid funnit en extrem njutning i att köra bil (han är förövrigt den jag känner som är bäst på att hålla hastighetsgränser, tror aldrig han har kört för fort, någonsin!), brukade ofta vilja “ta en tur” under sommarhelgerna.

“En tur” betydde i pappas värld att leta upp den skitgaste loppisen (typ motorer och verktyg) som gick att uppbringa på en radie om ca 15 mil hemifrån. Jättekul! Speciellt för en tjej på åtta år som egentligen inte ville göra nått annat än stå framför spegeln och mima till “Jag är en astronaut”.

På något sätt slutade det ändå alltid med att man följde med. Med resultatet att jag satt och brölade av tristess och vägrade gå ur bilen när vi stannat vid det femte loppiset för dagen, och pappa som blev sur när jag kontrade med att räkna mötande trafik på skånska (pappas hatdialekt) från baksätet på hemvägen.

Mina första erfarenheter av loppisar var med andra ord inte så bra.

But when it’s in the genes – don’t deny it!

Nuförtiden är det jag som kör omkring på helgerna, och Simon som sitter i baksätet och pratar skånska. Hehe.

Här är en bild på dagens fynd:

Bestick för 1 krona styck på Röda korset.