Våren. Den är fan på intågande nu alltså. YES!
Skiter egentligen i att det börjar bli varmt. Tycker helt ärligt att värme är lite överskattat, man blir ju bara svettig när det är varmt. Och svett är äckligt!
Men fördelen med värmen är ju att snön smälter. Och när snön smälter kan man ha vårskor. Som dessa från Topshop. Man vill ju bara skriiiiiiiika av lycka när man har så här fina skor hemma i sin skohylla. Och det har jag! Lyllo mig.
Ni kommer väl på Campus 48h, valborgshelgen på Frimis i Örebro? Vi gör det i alla fall.
Ett axplock från helgens begivenheter. Fick censurera bort en del, men mycket matnyttigt finns ändå med. Joakims jonglering med okänd snusdosa, ett dansgolv på Virus som går bananas, lite äkta vimmel på Southside… Tack återigen för en helt fantastisk helg y’all!
Oj, så lätt den här var. Dag tre, en låt som gör mig glad. Det finns så många att välja på, så många låtar som gör mig genuint lycklig. Den här mest av alla.
Sylvesters “Band of gold” hörde jag första gången när min goda vän Eden Rock-Albin spelade den för mig när vi delade dj-bås på en tyvärr inte allt för välbesökt kväll på någon av Örebros krogar. Vi hade alltid skitkul när vi spelade ihop, men få verkade riktigt förstå vad vi sysslade med när vi spelade Chris Rea, Isley Brothers, Angela Clemmons eller någon trivsam Lill Lindfors-singel.
Oklart varför. Allt vi spelade var pure gold. Men ingenting, vill jag påstå, slog Sylvester. Få artister gör det, alldeles oavsett genre.
“Band of gold” är allt det där du önskar av en låt som ska plocka upp dig ur vemodet och få dig att tråna och hoppas och önska något mer av resten av dagen och en stundande kväll; du kan omöjligt vara ledsen, du kan omöjligt tyngas av vardagliga ting eller några hårda eller onödigt elaka ord som någon sagt till dig. Finns det möjlighet att få välja låt när man uppställd väntar på att bli arkebuserad skulle jag låta fängelsedirektören slå på den här.
Jag tvivlar ibland, men aldrig när jag hör “Band of gold”. Ingen annan låt kan som den få mig att förstå varför musik varit en så extremt viktig hörnsten i mitt liv. Den är dryga sju minuter fullkomlig glädje.
Uppdraget idag är att skriva om “your least favorite song”, alltså den sång jag förväntas tycka absolut sämst om. Ett svårt uppdrag. Jag avskyr sällan musik. Är den dålig ignorerar jag den. Att bli upprörd över en dålig låt känns nästan infantilt. När musikmarknaden kontrollerades av ett irriterande fåtal fanns det ett stort värde att som recensent avfärda det dåliga och lyfta fram det bra. Nu när marknaden ser ut som den gör och vem som helst kan hitta vad som helst för ingenting alls är det upp till var och en att hitta goda guider som kan hjälpa till att sortera ut godbitarna.
Senaste Linda Bengtzing-singeln är verkligen jättedålig. Du behöver inte min hjälp för att förstå det.
Jag kan fortfarande såga en dålig konsert. Men det är en helt annan sak; bokningsbolagen är vår tids totalitära massmedia. Idioter ska alltid rökas ut. Och, vilket är viktigt, en Linda Bengtzing-konsert kan fortfarande vara alldeles fantastisk. Antagligen betydligt bättre än en klubbspelning med, säg, Those Dancing Days. Bara för att man spelar in musik som är dålig eller bra behöver det inte automatiskt betyda att du är bra eller dålig live. Ja, ni fattar.
Anyways. Min värsta låt är därför baserad på något högst personligt. Jag väljer “Kim” med Eminem. En hatisk och våldsam låt; alldeles vedervärdig och uppbackad av någonting som låter som en synnerligen asförbannad Charles Mingus-inspelning. Jag tänker inte länka till låten, du får leta upp den själv.
“Kim” påminner om för drygt tio år sedan när jag var kring tjugo och nyligen flyttad hemifrån och deltidsarbetande och mådde skit. Jag drack alldeles för mycket och för ostrukturerat.
Och jag fick min första panikångestattack. Jag förstod inte vad det var men det var alldeles fruktansvärt. Jag förknippar den med Eminems “Kim”, inte för att jag nödvändigtvis lyssnade på låten när själva attacken kom (för det gjorde jag inte), utan för att låten är starkt förknippad med den tiden och för att produktionen bokstavligen låter som ett söndertrasat psyke djupt sargat av posttonårens plågsamma växtvärk.
Jag hatade den där tiden. Några få ljuspunkter överskuggas av ren jävla misär. Jag vill inte ha den ogjord men jag vill aldrig återuppleva den eller bli påmind om den igen.
En gång i tiden var jag hiphoprecensent. Självklart jag var jag helt fel person att skriva om hiphop och självklart var jag vedervärdig: jag var alldeles för ung, alldeles för dålig på att skriva, och, framförallt, alldeles för okunnig.
Jag kan inte tillräckligt om hiphop för att hävda min rätt som en recensent i genren. Jag har ingen aning om vilka Brand Nubian är. Jag har tidigare stått i barer och droppat Public Enemy-referenser utan att, helt ärligt, ha hört en enda låt med dem. En gång gav jag högsta betyg till ett album med svenska hiphopgruppen Mat Åt Far som vore det helt naturligt. Jag vet inte om jag sagt det tidigare men jag menar det verkligen från djupet av mitt kritvita indiehjärta: förlåt, kära örebroare och alla eventuellt andra som kan tänkas ha sett det jag skrev i Nerikes Allehanda i början av 00-talet.
Verkligen, förlåt. Ingen skäms mer över det här än jag.
Prylen var att jag ändå vidhöll ett tafatt försök till hög svansföring. Jag läste vad andra skrivit innan jag skrev mina egna texter och försökte få det att låta som om jag på allvar fattade vad the Neptunes faktiskt betytt för hiphopmusikens utveckling. Trots att jag gjorde allt för att sätta mig in fattade jag inte ett jävla skit och missade alla essentiella spår och kopplingar och historiska referenser. Till slut gav jag upp och lobbade för att den mäktige Hasan Ramic skulle få ta över mina recensentuppdrag, vilket han till slut fick göra och förstås gjorde föredömligt.
Ironiskt nog är många av mina absoluta favoritlåtar just hiphopsinglar. Jag kunde lika gärna ha haft en Outkast-låt i den här posten, eller något med Missy Elliot, eller Kelis eller Eve eller kanske “Shimmy shimmy ya” med Ol’ Dirty Bastard. När ingen lyssnar kan jag och min fina artikuleringsförmåga och mitt formidabla taktsinne till och med lägga rim som låter fantastisk. Jo, det är säkert. Jag lovar.
Ändå slår ingenting den här låten. Hämtad från Jay-Z:s bästa album the Blueprint, som låg rykande färskt i skivdiskarna samma dag World Trade Center-tornen precis fallit mot Manhattan. Ett album jag lyssnat på så många gånger att jag kan varje frasering, varje taktslag, varje sampling nästan utantill.
Mitt förstfödda barn ska, givetvis, hete Shawn Corey Beyoncé i sina förnamn, oavsett om det är en tjej eller en kille.
Hittade i Amat Levins blogg hos Nöjesguiden en bloggutmaning som jag faktiskt uppskattar. Vanligtvis avskyr jag bloggutmaningar. De verkar så fåniga oftast, eller så innebär de att man ska ta bilder och jag tar aldrig bilder och känner att nä, det tänker jag inte börja med bara för att jag varit dum nog att ge mig in i något som jag liksom inte kommer att ha lust att slutföra.
Men den här är annorlunda. På trettio dagar ska jag skriva om olika låtar och vad de betytt för mig. Enligt följande schema:
day 01 – your favorite song
day 02 – your least favorite song
day 03 – a song that makes you happy
day 04 – a song that makes you sad
day 05 – a song that reminds you of someone
day 06 – a song that reminds you of somewhere
day 07 – a song that reminds you of a certain event
day 08 – a song that you know all the words to
day 09 – a song that you can dance to
day 10 – a song that makes you fall asleep
day 11 – a song from your favorite band
day 12 – a song from a band you hate
day 13 – a song that is a guilty pleasure
day 14 – a song that no one would expect you to love
day 15 – a song that describes you
day 16 – a song that you used to love but now hate
day 17 – a song that you hear often on the radio
day 18 – a song that you wish you heard on the radio
day 19 – a song from your favorite album
day 20 – a song that you listen to when you’re angry
day 21 – a song that you listen to when you’re happy
day 22 – a song that you listen to when you’re sad
day 23 – a song that you want to play at your wedding
day 24 – a song that you want to play at your funeral
day 25 – a song that makes you laugh
day 26 – a song that you can play on an instrument
day 27 – a song that you wish you could play
day 28 – a song that makes you feel guilty
day 29 – a song from your childhood
day 30 – your favorite song at this time last year
Stay tuned. Jag börjar ikväll. Puss på er.
Vi har tillbringat en fin helg i sällskap med Dick Tiger och SQUARE Man Band. Först på Virus Bar i Örebro i fredags och dagen efter i källaren på puben Southside i Stockholm. Dansgolvet i fredags var strålande! Tack så rysligt mycket till alla er som kom och trivdes ihop med oss (däremot har vi desto mindre kärlek att erbjuda de sammanlagt två personer som så otrevligt och uppjagat förklarade för oss hur fel det var att spela “När vi gräver guld i USA” med GES som, helt oironiskt och objektivt sant, är att betrakta som en av de riktigt stora svenska poplåtarna).
Ni som kom i lördags var lika fantastiska, även om ni inte dansade lika mycket då. Era jävla as.
Skoja.
Det kommer bilder från helgen snart. Ska bara få ut dem ur kameran först.
Vi har för övrigt fler dj-sessions på gång nu men väntar lite med att berätta mer tills vi vet mer.
Det är sällan jag gråter i ren vanmakt. Jag gråter aldrig i ren ilska. Jag gråter när jag är genuint ledsen.
Idag, när jag såg vad Amat Levin postade i sin blogg hos Nöjesguiden, grät jag av alla tre anledningarna. Sen slog jag handen alldeles för hårt i väggen.
Min kollega på jobbet undrade tidigare idag om det är jag som är på bilden. Nej. Det är inte jag. Framförallt känner man igen min torso på så vis att den är avsevärt mer lurvig. Farsan ser ut som en raggig jävla björn, jag har ärvt hans gener.
Imorgon smäller det i alla fall. Jag och Marlene i dj-båset på Virus Bar. På lördag smäller det igen när vi står i dj-båset på Southside på Hornsgatan i Stockholm. Lördagsgiget blir enkelt eftersom vi styr i kvällen ganska själva och kan spela det vi vanligtvis gör. Virusspelningen har gett mig svettningar hela veckan. Jag tänker att långhåriga män i tatueringar ska hänga över mig och kräva att jag spelar nån rock jag inte vet något om. Så försöker jag charma och vara trevlig och säga att kanske kan du gilla det här?
Och så blir det fel och blir konstigt.
Eller, vilket också är en tanke, så går det alldeles strålande. Kanske får jag äntligen någon som på allvar blir glad för att jag spelar Grand Funk Railroad eller Operation Ivy.