När jag kom hem från jobbet idag mötte Simon mig i dörren. Han sken som ett ljus, tog mig i handen och sa att jag var tvungen att komma in i vardagsrummet för att han hade nått att visa. Han hade hittat vår låt.
Edward Sharpe & the Magnetic Zeros – Home
Ibland är han så jävla bra. Faktiskt!
Efter att ha legat och mognat i kameran en dryg vecka (med betoning på dryg, minus IFK-ÖSK matchen) kändes bilderna från Götet äntligen redo för publicering.
Gillar den översta bilden bäst. Från bilresan till Göteborg. Notera kryssen, som betydde bacon OCH ost på alla tre burgare. Nej, ingen av dem var till mig. Och ja, jag och Joakim åkte ensamma i bilen.
En Bra Klubb, pop- och indieklubben som jag och Jonas och Rickard drev i Örebro mellan 2002 och 2005, beskylldes ibland för att vara en blek, hitsbetonad kopia av avsevärt mer kända och samtida klubben Metropolis i Stockholm. Vilket är roligt om inte annat på grund av det faktum att jag aldrig besökte Metropolis.
Vi fyllde En Bra Klubb, oftast till bristningsgränsen, varannan fredag sammanlagt drygt 50 gånger. Många av mina nuvarande närmsta vänner träffade jag där. Några år efter vi lagt ner klubben fick jag ett mejl från en tjej som tackade oss för att hon träffade sin pojkvän på En Bra Klubb.
Ofta har jag fått höra att En Bra Klubb, precis som musikhemsidan Shaktar jag var med att starta samma år som vi la ner klubben, har inspirerat andra att göra egna kreativa projekt. Jag ser det som något av det finaste som sagts om eller till mig.
Motsägelsefullt nog skapades både En Bra Klubb och Shaktar ur frustration. Klubben kom av att det inte fanns något ställe i Örebro där vi kunde dansa till musik som vi gillade, så vi startade något eget. Shaktars första, något tvivelaktiga och väldigt märkliga – för jag kan inte se hur oralsex kan vara något dåligt – reklamkampanj hade “Svensk musikjournalistik suger kuk” som sin slogan. Vi var fulla när vi skrev den.
Kreativa processer kommer ur saknaden efter något som engagerar, eller kom tidigare ur de tröttsammas makt över informationen. När något väl är igång leder det ena till det andra. Underskatta aldrig förmågan som finns hos en liten kreativ grupp att betyda en hel del för många fler.
Dagens uppgift var att skriva om en låt som påminner mig om någonstans, och jag kom att tänka på “Make it happen” med the Tough Alliance eftersom den påminner mig om både En Bra Klubbs sista vår och Shaktars första höst, en tid som på så otroligt många sätt betydde så kolossalt mycket för vem jag är idag.
(Fotnot: Jag tänkte, som en överraskning, se om både En Bra Klubbs och Shaktars hemsidor fanns sparade i någons databas. Kanske lägga upp dem på en ny server och göra dem sökbara. Och kanske kunde jag hitta alla de fanzines som vi – jo, faktiskt – skrev texter till och kopierade upp i 70 exemplar per nummer till de sista 14 klubbkvällarna vi gjorde. Det visade sig att ingenting finns kvar. En tänkbar möjlighet är att jag fabricerat både En Bra Klubb och Shaktar, att inget av det faktiskt har hänt).
Jag har tänkt en del på Stardust-singeln ”Music sounds better with you” när jag funderat över vilka infallsvinklar jag ville använda till den här bloggutmaningen. Vem gör att musik låter bättre? Det är en ganska svår fråga eftersom den inkluderar så väldigt mycket. Albin, som jag skrev om i post nummer tre, får musik att låta fantastiskt när vi ses. Han tipsar om grejer jag aldrig hört, ett nog så viktigt kriterium.
Men musik handlar också om skeenden och stunder i livet. Min högintensiva topp av musiklyssnande som tonåring i Kumla innebar att lyssna på musiken alldeles själv. När jag sa i skolan att jag gillade Prodigy fick jag avsky tillbaka. Hur kunde jag vara så in i helvete dum i huvudet som lyssnade på sådan skit? Min barndomskamrat sa att Eels ”Beautiful freak”-skiva var bögmusik. Och som jag älskade den skivan. Kanske mer än jag älskat någon annan musik. Jag och barndomskamraten har ingen kontakt idag. It wasn’t meant to be.
Dagens utmaning är att skriva om en låt som får mig att minnas en särskild person. Jag valde Johnny Boys genombrottssingel.
Och posten tillägnas därför min vän Johan. Musik har aldrig låtit så bra som med honom. Vi levde ihop varje dag under väldigt lång tid, varje dag också med musik konstant och ständigt som följeslagare när vi chillade, när vi spelade tv-spel; när vi drack sprit, rökte och festade; när vi sargade och ganska fattiga vaknade bakfulla och lunkade ner till Nya konditoriet vid Länsmuseet i Örebro och tänkte att vi skulle starta en musikhemsida och skriva om allt det här.
Vilket vi gjorde. Det blev en succé.
Och själva låten? Jag minns hur jag satt på kontoret jag hade då och fick ett sms från Johan. ”Johnny Boys You’re the generation. Du måste lyssna. Entrén om fem?”, skrev han. Sådär brukade det vara. Johan hade hört en låt och jag skulle lyssna. Och jag blev aldrig besviken. Musik, som sagt, lät ju mycket bättre med Johan; det jag själv inte hittat hade han hittat och det var alltid bättre än det jag själv lyssnade på. Det kunde lika gärna ha varit någon annan låt, men av någon anledning är det Johnny Boy-singeln jag minns bäst.
Och det fortsätter. När vi ses idag kan Johan spela en Fleetwood Mac-låt som jag säkert hört tidigare, men först när han spelar den och visar hur mycket han gillar den, då är det som att Fleetwood Mac aldrig har låtit så bra.
Jag vet inte hur han får musik att helt plötsligt bli så mycket bättre.
Men jag älskar att det är så.
Verkligen tack alla som kom till Göteborg i torsdags. En skitrolig kväll, men en mördande resa som inleddes i Örebro strax efter 18:00 och avslutades på samma plats 05:15 på fredag morgon. Var ändå på jobbet vid nio, förstår fortfarande inte riktigt hur det gick till. Ägnade resten av helgen åt att vara mer eller mindre kliniskt död av trötthet och buffertsovande. Så kan det vara.
Nästa begivenhet för Utan Skam i Kropparna är att gigga på Campus 48h på Frimisholmen. Tror det är fredagen vi spelar. Vad vill ni höra? Vad ska vi göra? Hör av er, vi är öppna för lyssnarmedverkan.
Då var det äntligen torsdag, och dags att visa pattarna i Göteborg. Här spelar vi, Dick Tiger och Square ikväll. Och, kanske lite otippat men nog inte helt ändå, har vi utnämt det här till kvällens låt. Ses på dansgolvet!
Detta är vad jag har pysslat med i stora drag:
1. Säkert! i Linköping. Alltså det var så jävla bra att jag typ dog. Har fortfarande gåshud på knäna.
2. Kaka från 7/11. Riktigt fabriksbakat och innehåller förmodligen precis allt det som är mest onyttigt i hela världen. Men fuck that för det är den godaste kakan som finns. På riktigt! FINNS INGET GODARE ÄN DENNA KAKA! Säger som jag sa till mamma och Simon när vi fikade upp den; Kommer nånsin tillfället då det är läge att välja en sista målitid… osv.
3. Håkan Hellström på Conventum. Kommentar överflödig. (Dock att detta var den skarpaste bilden jag hade på kameran. Då förstår man nivån på dans i lokalen.)
Det är populärt, har jag sett, att i sin blogg berätta vad som ska göras till helgen. Ett genomsympatiskt inslag: de flesta skriver ju om något roligt och trevligt och inte ett eh, jag ska dränka in mig i olja, tända på och sen dunka pannan i väggen i några timmar.
Min helg är simpel.
Fredag: Ska dra från jobbet nu och hem och avboka en tvättid för att ta bilen till landet och äta rökt korv med D och A och S. Grabbkväll med snittåldern 30.6 (jag och D) och typ 5.8 (A och S). Hem sent.
Lördag: Upp tidigt och städa och kasta skräp och laga en stor jävla brunch. Läsa Vanity Fair och Wired. Inget är godare än en stor jävla brunch. Inget är sorgligare än att äta den själv. Gå upp på stan och fika ensam med Michail Bulgakovs the Master and Margarita, och sms-terrorisera några kompisar. Hem, laga något ur Julia Childs kokbok, byta om och gå iväg till Conventum för att recensera spelningen med Håkan Hellström. Eftersläpp på Molly Bar där jag dricker mineralvatten och säger saker som “jag ska upp tidigt imorgon och skriva” eller “kranvatten är ju dyngvidrigt”.
Söndag: Laga en stor jävla brunch etc. Jobba. Sen Morsan och Lars-E. Sen Oskar. Sen tidigt i säng för tidig resa till Stockholm på måndag.
Jag dog det-i-kombination-mest-nostalgiska-och-coolaste-jag-sett-i-hela-mitt-liv-döden. (Tack Kottke för tipset).
Well, a song that makes you sad. Vad kan man säga om den här låten annat än att den är en alldeles underbar poplåt som är fullkomligt vedervärdig. Om man verkligen går in i den, lyssnar på texten och känner den där fullkomligt uppgivna känslan som Kathryn Williams sjunger om, då klarar man det inte riktigt. De söta bababapa-körerna, det gulliga Belle & Sebastian-drivet – inget av det betyder någonting.
För du känner ensamheten.
Du har varit där och du har känt hur ont det kan göra.
Att vara ensam är ett helvete; att inte ha någon att hålla om, att inte ha någon att lita helt och fullt på, att veta att den enda som ibland ringer och undrar hur det är råkar vara mamma som dåligt maskerat är djupt bekymrad över att du lever alldeles själv; att saknaden efter närhet är så fysiskt förödande att du vill skrika och slå din tysta lägenhet i spillror.
Jag älskar Kathryn Williams.
Jag älskar henne för att hon så nästan banalt har formulerat den sorgligaste popsång jag vet.