Min kollega på jobbet undrade tidigare idag om det är jag som är på bilden. Nej. Det är inte jag. Framförallt känner man igen min torso på så vis att den är avsevärt mer lurvig. Farsan ser ut som en raggig jävla björn, jag har ärvt hans gener.
Imorgon smäller det i alla fall. Jag och Marlene i dj-båset på Virus Bar. På lördag smäller det igen när vi står i dj-båset på Southside på Hornsgatan i Stockholm. Lördagsgiget blir enkelt eftersom vi styr i kvällen ganska själva och kan spela det vi vanligtvis gör. Virusspelningen har gett mig svettningar hela veckan. Jag tänker att långhåriga män i tatueringar ska hänga över mig och kräva att jag spelar nån rock jag inte vet något om. Så försöker jag charma och vara trevlig och säga att kanske kan du gilla det här?
Och så blir det fel och blir konstigt.
Eller, vilket också är en tanke, så går det alldeles strålande. Kanske får jag äntligen någon som på allvar blir glad för att jag spelar Grand Funk Railroad eller Operation Ivy.





