En ny tvåfingerring med rosett. Awwww! *lycka*

Vad gulliga ni är allihop. Jag meddelar att jag ska festa till det 3 december och så väldigt många hör av sig och säger glatt att de ska komma.

Jag blir liksom lite tårögd. Det får man väl vara? Eller hur?

Säkert! – Dansa, fastän

Det pirrar i benen. Går en sträng av vällust längs ryggraden. Måste skaka lite på kroppen. Bara en liten sån där rysnings skak. Går inte att vara stilla. Håret på armarna, huvudet, benen ställer sig i givakt, ja, damn it, till och med håret på könet reser på sig.

Känslan i kroppen efter det där första glaset vin en kväll fylld av förväntningar, känslan av att få en puss av en trevlig pojke, känslan av att hitta en överraskningslapp i fickan… Ja, alla känslor såna grejer framkallar i all ära. Det finns ändå inget som går upp mot känslan av att upptäcka en riktigt bra låt. Det är bättre än allt! Bättre än kärlek, sex, choklad…

Good Song fick mig att känna så här. Musik non stop fick mig att känna så här. Ramlar fick mig att känna så här. Och nu får underbara Annika mig att äntligen känna så här igen.

Det fanns en tid då jag avskydde allting med USA. Ni vet, hejade på Kanada i NHL, spydde på imperialismen och tyckte att alla amerikaner var feta rednecks som drack billig sprit och sköt pistol på kaniner.

Eller, ni kanske inte alls känner så. But I did, I tell you.

HUR SOM HELST. Numera älskar jag USA mer än något annat. De har bättre författare, bättre journalistik, bättre radio, skojigare politiskt system, större städer, intressantare historia, tillräckligt med bomber för att spränga skiten ur hela Sverige (vilket, om inte annat, är något att ha i bakhuvudet) och tuffare gangsters.

Sjukaste grejen är ändå att jag på fullt allvar lärt mig att älska amerikansk fotboll nästan mer än jag älskar engelsk. För dig kanske det inte betyder någonting, för mig är det den kanske mest revolutionerande insikt jag stått inför.

Jag har slutat med tv. Kollar några få tv-serier (Mad Men, 30 Rock), ser, när jag får tillfälle, Jon Stewart och Letterman, och ägnar många timmar åt livesänd amerikansk och engelsk fotboll. Men på det stora hela är allt slentriantittande bortopererat. Jag behöver inte se Two and a Half Men. Jag behövde det inte förut heller, men nu har jag slutat helt.

Istället läser jag, vilket är en så skön grej att kunna säga för det är så vuxet och liksom ordnat. Eller hur? Jag läser en massa böcker. Jaha, kul för dig. Ja, det är det.

Skitsamma. Det där var egentligen bara en kort kontextbeskrivning inför vad jag egentligen ville säga: läs Lorrie Moore. Läsa vad som helst med Lorrie Moore. Gör som Andres Lokko gör och förklara din kärlek till Lorrie Moore. Jag har bara läst kanske 40 sidor i den här och har redan hyfsat seriösa planer på att någon gång i framtiden utnämna henne till min absoluta favoritförfattare.

Med risk för att vara lite för modebloggig måste jag bara visa en bild på min nya jacka. Serri alltså, JAG ÄR KÄR!

Har för övrigt varit helt speedad sen halv fyra, då Joakim på något underligt sätt fick i mig två koppar kaffe. TVÅ! Inte ok.
Min kropp klarar liksom max en halv kopp egentligen. Känner mig nästan lite berusad, kan typ inte prata sammanhängande, och får liksom försöka sitta på mina fötter (så att de inte börjar spontanstudsa) för att kunna fokusera på att plugga inför tentan jag har imorgon. Kul. Kul liv!

I Christer i p3 idag pratade de om I-landsproblem. Kom att tänka på en period under slutet av sommaren då jag på riktigt trodde att jag skulle dö när jag, via Cecilia Blankens mamablogg, kom på att jag verkligen behövde ha ett visst par skor från Acne, som hade varit slutsålda sen typ början av juni. De gick såklart inte att få tag på. Det var så smärtsamt!
Jag kom tillslut över de där skorna. Men så råkade jag, för någon vecka sedan, inne på en annan modeblogg, se en halsduk. Och samma panikartade habegärskänsla återkom, som på beställning. Men den här gången vann jag! Idag kom halsduken, som är så jävla slutsåld överallt, hem till mig. Kärlek!

Pink. Finaste Pink. Hon sjunger Just Like a Pill för mig just nu när jag är lite smånöjd över att ha rensat skåp och lådor i mitt skrivbord. Har gjort en lång sån lista över saker jag ska fixa i lägenheten. Kan sätta ett “check” efter skivbordet.

I efterhand har jag ivrigt slukat alla kommentarer om årets vinnare av Nobels litteraturpris. Själv har jag aldrig läst något av Mario Vargas Llosas (av två skäl; för det första har jag blott senaste två åren på allvar börjat att ta del av ett rikare omfång av litteratur, för det andra – efter ett lästips från en god vän – står Vargas hittills oavbockad på min böcker-jag-ska-läsa-lista) och kan inte dela den glädje eller sorg som andra idag delar med sig av.

Fastnade däremot extra mycket för vad Johan Wirfält skrev på sin blogg hos Rodeo. “I en mening är det alltid barnet i dig som skriver böcker” är ett förträffligt citat.

Dagen då Nobels litteraturpris tillkännages är en av de finaste höjdpunkterna på hela året. Jag missade Peter Englunds livesända tillkännagivande idag eftersom jag just då gjorde en intervju med forna tv-ankaret Ed Mitchell. Jag vet inte om Gert Fylking också i år utbrast sitt populistiska “Äntligen!”. Jag skrev om det förra året, hur det är ett led i att håna behovet av att få sin världsbild ruckad och förändrad.

Vad jag däremot vet är att idag fick alla möjligheten att hylla författarskapet, litteraturen och skapandets själva kraft. Det har gjort mig tårögd tidigare och så också idag.

Seså, passa nu på att läsa nobelföreläsningen Doris Lessing erbjöd oss för några år sedan. Det, av flera skäl, mest inspirerande jag läst kanske någonsin.