En Bra Klubb, pop- och indieklubben som jag och Jonas och Rickard drev i Örebro mellan 2002 och 2005, beskylldes ibland för att vara en blek, hitsbetonad kopia av avsevärt mer kända och samtida klubben Metropolis i Stockholm. Vilket är roligt om inte annat på grund av det faktum att jag aldrig besökte Metropolis.

Vi fyllde En Bra Klubb, oftast till bristningsgränsen, varannan fredag sammanlagt drygt 50 gånger. Många av mina nuvarande närmsta vänner träffade jag där. Några år efter vi lagt ner klubben fick jag ett mejl från en tjej som tackade oss för att hon träffade sin pojkvän på En Bra Klubb.

Ofta har jag fått höra att En Bra Klubb, precis som musikhemsidan Shaktar jag var med att starta samma år som vi la ner klubben, har inspirerat andra att göra egna kreativa projekt. Jag ser det som något av det finaste som sagts om eller till mig.

Motsägelsefullt nog skapades både En Bra Klubb och Shaktar ur frustration. Klubben kom av att det inte fanns något ställe i Örebro där vi kunde dansa till musik som vi gillade, så vi startade något eget. Shaktars första, något tvivelaktiga och väldigt märkliga – för jag kan inte se hur oralsex kan vara något dåligt – reklamkampanj hade “Svensk musikjournalistik suger kuk” som sin slogan. Vi var fulla när vi skrev den.

Kreativa processer kommer ur saknaden efter något som engagerar, eller kom tidigare ur de tröttsammas makt över informationen. När något väl är igång leder det ena till det andra. Underskatta aldrig förmågan som finns hos en liten kreativ grupp att betyda en hel del för många fler.

Dagens uppgift var att skriva om en låt som påminner mig om någonstans, och jag kom att tänka på “Make it happen” med the Tough Alliance eftersom den påminner mig om både En Bra Klubbs sista vår och Shaktars första höst, en tid som på så otroligt många sätt betydde så kolossalt mycket för vem jag är idag.

(Fotnot: Jag tänkte, som en överraskning, se om både En Bra Klubbs och Shaktars hemsidor fanns sparade i någons databas. Kanske lägga upp dem på en ny server och göra dem sökbara. Och kanske kunde jag hitta alla de fanzines som vi – jo, faktiskt – skrev texter till och kopierade upp i 70 exemplar per nummer till de sista 14 klubbkvällarna vi gjorde. Det visade sig att ingenting finns kvar. En tänkbar möjlighet är att jag fabricerat både En Bra Klubb och Shaktar, att inget av det faktiskt har hänt).

Jag har tänkt en del på Stardust-singeln ”Music sounds better with you” när jag funderat över vilka infallsvinklar jag ville använda till den här bloggutmaningen. Vem gör att musik låter bättre? Det är en ganska svår fråga eftersom den inkluderar så väldigt mycket. Albin, som jag skrev om i post nummer tre, får musik att låta fantastiskt när vi ses. Han tipsar om grejer jag aldrig hört, ett nog så viktigt kriterium.

Men musik handlar också om skeenden och stunder i livet. Min högintensiva topp av musiklyssnande som tonåring i Kumla innebar att lyssna på musiken alldeles själv. När jag sa i skolan att jag gillade Prodigy fick jag avsky tillbaka. Hur kunde jag vara så in i helvete dum i huvudet som lyssnade på sådan skit? Min barndomskamrat sa att Eels ”Beautiful freak”-skiva var bögmusik. Och som jag älskade den skivan. Kanske mer än jag älskat någon annan musik. Jag och barndomskamraten har ingen kontakt idag. It wasn’t meant to be.

Dagens utmaning är att skriva om en låt som får mig att minnas en särskild person. Jag valde Johnny Boys genombrottssingel.

Och posten tillägnas därför min vän Johan. Musik har aldrig låtit så bra som med honom. Vi levde ihop varje dag under väldigt lång tid, varje dag också med musik konstant och ständigt som följeslagare när vi chillade, när vi spelade tv-spel; när vi drack sprit, rökte och festade; när vi sargade och ganska fattiga vaknade bakfulla och lunkade ner till Nya konditoriet vid Länsmuseet i Örebro och tänkte att vi skulle starta en musikhemsida och skriva om allt det här.

Vilket vi gjorde. Det blev en succé.

Och själva låten? Jag minns hur jag satt på kontoret jag hade då och fick ett sms från Johan. ”Johnny Boys You’re the generation. Du måste lyssna. Entrén om fem?”, skrev han. Sådär brukade det vara. Johan hade hört en låt och jag skulle lyssna. Och jag blev aldrig besviken. Musik, som sagt, lät ju mycket bättre med Johan; det jag själv inte hittat hade han hittat och det var alltid bättre än det jag själv lyssnade på. Det kunde lika gärna ha varit någon annan låt, men av någon anledning är det Johnny Boy-singeln jag minns bäst.

Och det fortsätter. När vi ses idag kan Johan spela en Fleetwood Mac-låt som jag säkert hört tidigare, men först när han spelar den och visar hur mycket han gillar den, då är det som att Fleetwood Mac aldrig har låtit så bra.

Jag vet inte hur han får musik att helt plötsligt bli så mycket bättre.

Men jag älskar att det är så.

Well, a song that makes you sad. Vad kan man säga om den här låten annat än att den är en alldeles underbar poplåt som är fullkomligt vedervärdig. Om man verkligen går in i den, lyssnar på texten och känner den där fullkomligt uppgivna känslan som Kathryn Williams sjunger om, då klarar man det inte riktigt. De söta bababapa-körerna, det gulliga Belle & Sebastian-drivet – inget av det betyder någonting.

För du känner ensamheten.

Du har varit där och du har känt hur ont det kan göra.

Att vara ensam är ett helvete; att inte ha någon att hålla om, att inte ha någon att lita helt och fullt på, att veta att den enda som ibland ringer och undrar hur det är råkar vara mamma som dåligt maskerat är djupt bekymrad över att du lever alldeles själv; att saknaden efter närhet är så fysiskt förödande att du vill skrika och slå din tysta lägenhet i spillror.

Jag älskar Kathryn Williams.

Jag älskar henne för att hon så nästan banalt har formulerat den sorgligaste popsång jag vet.

Oj, så lätt den här var. Dag tre, en låt som gör mig glad. Det finns så många att välja på, så många låtar som gör mig genuint lycklig. Den här mest av alla.

Sylvesters “Band of gold” hörde jag första gången när min goda vän Eden Rock-Albin spelade den för mig när vi delade dj-bås på en tyvärr inte allt för välbesökt kväll på någon av Örebros krogar. Vi hade alltid skitkul när vi spelade ihop, men få verkade riktigt förstå vad vi sysslade med när vi spelade Chris Rea, Isley Brothers, Angela Clemmons eller någon trivsam Lill Lindfors-singel.

Oklart varför. Allt vi spelade var pure gold. Men ingenting, vill jag påstå, slog Sylvester. Få artister gör det, alldeles oavsett genre.

“Band of gold” är allt det där du önskar av en låt som ska plocka upp dig ur vemodet och få dig att tråna och hoppas och önska något mer av resten av dagen och en stundande kväll; du kan omöjligt vara ledsen, du kan omöjligt tyngas av vardagliga ting eller några hårda eller onödigt elaka ord som någon sagt till dig. Finns det möjlighet att få välja låt när man uppställd väntar på att bli arkebuserad skulle jag låta fängelsedirektören slå på den här.

Jag tvivlar ibland, men aldrig när jag hör “Band of gold”. Ingen annan låt kan som den få mig att förstå varför musik varit en så extremt viktig hörnsten i mitt liv. Den är dryga sju minuter fullkomlig glädje.

Uppdraget idag är att skriva om “your least favorite song”, alltså den sång jag förväntas tycka absolut sämst om. Ett svårt uppdrag. Jag avskyr sällan musik. Är den dålig ignorerar jag den. Att bli upprörd över en dålig låt känns nästan infantilt. När musikmarknaden kontrollerades av ett irriterande fåtal fanns det ett stort värde att som recensent avfärda det dåliga och lyfta fram det bra. Nu när marknaden ser ut som den gör och vem som helst kan hitta vad som helst för ingenting alls är det upp till var och en att hitta goda guider som kan hjälpa till att sortera ut godbitarna.

Senaste Linda Bengtzing-singeln är verkligen jättedålig. Du behöver inte min hjälp för att förstå det.

Jag kan fortfarande såga en dålig konsert. Men det är en helt annan sak; bokningsbolagen är vår tids totalitära massmedia. Idioter ska alltid rökas ut. Och, vilket är viktigt, en Linda Bengtzing-konsert kan fortfarande vara alldeles fantastisk. Antagligen betydligt bättre än en klubbspelning med, säg, Those Dancing Days. Bara för att man spelar in musik som är dålig eller bra behöver det inte automatiskt betyda att du är bra eller dålig live. Ja, ni fattar.

Anyways. Min värsta låt är därför baserad på något högst personligt. Jag väljer “Kim” med Eminem. En hatisk och våldsam låt; alldeles vedervärdig och uppbackad av någonting som låter som en synnerligen asförbannad Charles Mingus-inspelning. Jag tänker inte länka till låten, du får leta upp den själv.

“Kim” påminner om för drygt tio år sedan när jag var kring tjugo och nyligen flyttad hemifrån och deltidsarbetande och mådde skit. Jag drack alldeles för mycket och för ostrukturerat.

Och jag fick min första panikångestattack. Jag förstod inte vad det var men det var alldeles fruktansvärt. Jag förknippar den med Eminems “Kim”, inte för att jag nödvändigtvis lyssnade på låten när själva attacken kom (för det gjorde jag inte), utan för att låten är starkt förknippad med den tiden och för att produktionen bokstavligen låter som ett söndertrasat psyke djupt sargat av posttonårens plågsamma växtvärk.

Jag hatade den där tiden. Några få ljuspunkter överskuggas av ren jävla misär. Jag vill inte ha den ogjord men jag vill aldrig återuppleva den eller bli påmind om den igen.

En gång i tiden var jag hiphoprecensent. Självklart jag var jag helt fel person att skriva om hiphop och självklart var jag vedervärdig: jag var alldeles för ung, alldeles för dålig på att skriva, och, framförallt, alldeles för okunnig.

Jag kan inte tillräckligt om hiphop för att hävda min rätt som en recensent i genren. Jag har ingen aning om vilka Brand Nubian är. Jag har tidigare stått i barer och droppat Public Enemy-referenser utan att, helt ärligt, ha hört en enda låt med dem. En gång gav jag högsta betyg till ett album med svenska hiphopgruppen Mat Åt Far som vore det helt naturligt. Jag vet inte om jag sagt det tidigare men jag menar det verkligen från djupet av mitt kritvita indiehjärta: förlåt, kära örebroare och alla eventuellt andra som kan tänkas ha sett det jag skrev i Nerikes Allehanda i början av 00-talet.

Verkligen, förlåt. Ingen skäms mer över det här än jag.

Prylen var att jag ändå vidhöll ett tafatt försök till hög svansföring. Jag läste vad andra skrivit innan jag skrev mina egna texter och försökte få det att låta som om jag på allvar fattade vad the Neptunes faktiskt betytt för hiphopmusikens utveckling. Trots att jag gjorde allt för att sätta mig in fattade jag inte ett jävla skit och missade alla essentiella spår och kopplingar och historiska referenser. Till slut gav jag upp och lobbade för att den mäktige Hasan Ramic skulle få ta över mina recensentuppdrag, vilket han till slut fick göra och förstås gjorde föredömligt.

Ironiskt nog är många av mina absoluta favoritlåtar just hiphopsinglar. Jag kunde lika gärna ha haft en Outkast-låt i den här posten, eller något med Missy Elliot, eller Kelis eller Eve eller kanske “Shimmy shimmy ya” med Ol’ Dirty Bastard. När ingen lyssnar kan jag och min fina artikuleringsförmåga och mitt formidabla taktsinne till och med lägga rim som låter fantastisk. Jo, det är säkert. Jag lovar.

Ändå slår ingenting den här låten. Hämtad från Jay-Z:s bästa album the Blueprint, som låg rykande färskt i skivdiskarna samma dag World Trade Center-tornen precis fallit mot Manhattan. Ett album jag lyssnat på så många gånger att jag kan varje frasering, varje taktslag, varje sampling nästan utantill.

Mitt förstfödda barn ska, givetvis, hete Shawn Corey Beyoncé i sina förnamn, oavsett om det är en tjej eller en kille.

Hittade i Amat Levins blogg hos Nöjesguiden en bloggutmaning som jag faktiskt uppskattar. Vanligtvis avskyr jag bloggutmaningar. De verkar så fåniga oftast, eller så innebär de att man ska ta bilder och jag tar aldrig bilder och känner att nä, det tänker jag inte börja med bara för att jag varit dum nog att ge mig in i något som jag liksom inte kommer att ha lust att slutföra.

Men den här är annorlunda. På trettio dagar ska jag skriva om olika låtar och vad de betytt för mig. Enligt följande schema:

day 01 – your favorite song
day 02 – your least favorite song
day 03 – a song that makes you happy
day 04 – a song that makes you sad
day 05 – a song that reminds you of someone
day 06 – a song that reminds you of somewhere
day 07 – a song that reminds you of a certain event
day 08 – a song that you know all the words to
day 09 – a song that you can dance to
day 10 – a song that makes you fall asleep
day 11 – a song from your favorite band
day 12 – a song from a band you hate
day 13 – a song that is a guilty pleasure
day 14 – a song that no one would expect you to love
day 15 – a song that describes you
day 16 – a song that you used to love but now hate
day 17 – a song that you hear often on the radio
day 18 – a song that you wish you heard on the radio
day 19 – a song from your favorite album
day 20 – a song that you listen to when you’re angry
day 21 – a song that you listen to when you’re happy
day 22 – a song that you listen to when you’re sad
day 23 – a song that you want to play at your wedding
day 24 – a song that you want to play at your funeral
day 25 – a song that makes you laugh
day 26 – a song that you can play on an instrument
day 27 – a song that you wish you could play
day 28 – a song that makes you feel guilty
day 29 – a song from your childhood
day 30 – your favorite song at this time last year

Stay tuned. Jag börjar ikväll. Puss på er.