Det är sällan jag gråter i ren vanmakt. Jag gråter aldrig i ren ilska. Jag gråter när jag är genuint ledsen.
Idag, när jag såg vad Amat Levin postade i sin blogg hos Nöjesguiden, grät jag av alla tre anledningarna. Sen slog jag handen alldeles för hårt i väggen.
Jag och Marlene har noterat att det framstår både i förhandsreklamen från Virus Bar och i lokaltidningen Nollnitton som att det bara är jag och inte jag och Marlene tillsammans som spelar skivor på fredag. Känns aslöjligt att det blivit så och vi vet inte riktigt varför. Kanske någon som vet kan säga hur det gått till och framföra någon typ av ursäkt?
Anyways. Vi tog bilder på oss själva idag till en förhandskampanj för en helt annan grej och valde att följa rådande norm; jag trycker Marlene ur bilden, efter att jag krävt att vi skulle ta den i hård blåst (jag är korthårig och påverkades inte, Marlene har långt hår och påverkades drastiskt). Poängen med den bilden: vi lever bara upp till synen ni har på oss. Så kan det vara.
För övrigt borde ni läsa Margret Atladottirs blogg idag. Väldigt bra.
Update: Nu ser ni bilden huvudet på den här sajten. Visst syns Marlene lite dåligt där?
Tycker att det är kul att Joakim har haft en härlig lång-weekend i Berlin. Att han har haft det mysigt, roligt och härligt. Speciellt eftersom jag har tyska gener. Speciellt eftersom jag bara har varit i Berlin en gång – och HATADE det!
Kan ju bero på att jag och Simon var där mitt i sommaren (juli förra året, aka varmaste sommaren på typ 150 år), att jag fick solsting (feberfrossa typ) och därigenom missade tysklands match om bronset i fotbolls vm, som jag och Simon hade planerat att se vid Brandenburger Tor (where else liksom?).
Det är inte första gången jag svettar mig igenom ett storstadsbesök. Fattar inte varför jag alltid envisas med att göra dylika resor mitt i sommaren. Det är fanemig idioti.
Och till råga på allt tyckte jag verkligen inte om staden heller. Tyckte bara det var långt till allt, och överlag tråkigt. Tråkiga museum. Sjukt dålig shopping. Och dyrt! Antingen ljuger alla, eller så rörde vi oss verkligen i helt fel kvarter hela tiden. Jesus. Det är ju nästan pinsamt.
Joakim har iallafall lovat att skicka med oss en to-do lista tills vi åker nästa gång. Känns ju tryggt. Alltså, det gör det. På riktigt!
En jävla massa bilder tog vi också, och en annan vill ju inte vara sämre än Joakim, så här kommer vår resas bästa mat bild:
Kungahuset förblir även fortsättningsvis Den Bisarra Världen. “Kungahuset är bra för Sverige” gav tidigare 63 procent stöd i en undersökning, numera har siffran gått upp till 69 procent.
För att slå sig in i folkets hjärta behöver du alltså bara hotellrumschilla på tu man hand med Camilla Henemark, tacka och ta emot när dina buds skickar över en tjej i en tårta som present, partaja på en gangsters svartklubb samtidigt som SÄPOs vakter håller koll utanför, och, lite så där i största allmänhet, tillbringa fritiden ihop med kaffeflickor som är i samma ålder som dina döttrar.
Omröstningen gjorde alltså bland samma människor som, statistiskt sett, tycker att Mona Sahlin är en dålig representant som statsminister (70%), diggar Anders Borgs frisyr (30%), tycker att ett muslimhatande parti är ett sjyst inslag i Sveriges Riksdag (5.7%), eller att Göran Hägglund är lite ball (5.6%).
Anyways. Festen är den 3 december, men jag fyller faktiskt 30 år om 52 minuter, och jag har dagen-innan-firat med konserveringsmedelfullproppade kanelgifflar och Auxerre-Milan. Grattis Joakim!
Helt naturlig grej på temat att jag många gånger gillar mitt jobb väldigt mycket: blev precis fotograferad när jag satte en yxa i en tv-box.
Det parlamentariska läget gör mig ledsen. Rädd. Men också full av kraft och liv. Innan jag bloggar vidare eller gör något annat var jag däremot tvungen att skriva det här.
Och det enda man undrar efter att ha sett the International som måndagsfilm på en av filmkanalerna som tvingade sig med i paketlösningen som behövdes för att kunna se Premier League: har Clive Owen någonsin i någon film, vilken som helst, haft ett annat ansiktsuttryck än det här?
Vi kollar på fotboll. Det är Champions League kval och Young Boys gör tre noll på Tottenham.
“Heter de verkligen Young Boys?” frågar jag.
“De är från Schweiz” svarar Simon. “Det finns en massa konstiga lag där. Ett heter Grasshoppers. Det betyder gräshoppa.”
Eh, you don’t say. Tack för idiotförklaringen liksom.
Jag fattar inte varför jag fortfarande envisas med att köpa skor via nätet. Det är det dummaste man kan göra. De passar ju fan aldrig! Och ändå, så fort jag går in på Asos- eller Topshopsidan, är det som att jag glömmer hur besviken jag blev sist. Vem fan orkar hålla på och returnera till England liksom. Så här sitter jag nu, med ännu ett par nya sandaler som jag aldrig kommer använda. Tur att de är fina att titta på i alla fall!
