Saker sker kvickt i dj-branschen. Bara sådär, lite från ingenstans, är vi klara för spelning på Prisma i Örebro nu på lördag. Vi utlovar sedvanlig hitskavalkad, fullt ställ, kaos och galenskap; hopp, förtvivlan, långbollar och, förutsätter vi, en hel del svett.
Seså. Säg åt alla ni känner nu. Så ses vi på lördag!
Två dagar kör jag solo från Marlene, men inte solo helt ikväll (för då har jag Jonas med mig i ett dj-bås på personalfest i Naturens hus i Örebro) och egentligen inte heller imorgon (för då lovade Marlene att komma förbi med några vänner och göra mig sällskap som eftermiddags-dj på O’Learys – också i Örebro).
Ikväll får ni inte komma. Men imorgon dyker ni väl upp? Jag spelar 15-19, tror det är så fiffigt organiserat att jag står liksom i fönstret, halvvägs mellan inne och ute.
Med anledning av födelsedagen i tisdags kommer jag att spela “Series of dreams” med Bob Dylan.
Plastic Bertrand – Ca plane pour moi
Hade till en början lite svårt att acceptera Joakims kommande otrohet. Kände mig ensam, ratad och bortglömd. Fruktansvärt! Men, som bekant; tiden läker alla sår. Nu ser jag helhjärtat fram emot en strawberry daquiri och en hel massa fina gamla örhängen. Som den ovan. Oh-oooh-oh-ooooh!
Joakim, det jävla aset, är lite otrogen nästa vecka när han på fredag mellan tre och sju spelar soulsinglar i fönstret på O’Learys i Örebro. “Göran [som spelar där vanligtvis] ska vara borta den helgen och jag rycker in”, hälsar Joakim. Gå dit och lyssna. Säg hej. Allt sånt.
Mer spännande är annars att ni bör boka in lördagen den 18 juni. Då spelar vi båda två på ett ännu inte namngivet ställe i Örebro. Mer info kommer!
Är så alldeles väldigt peppad på att spela skivor på Campus 48h ikväll.
Galet väder, skitmycket folk som köpt biljett, Martin är i stan (även om vi ses tidigast efteråt) och jag har ett par timmars ensam förfest med cdr-brännande, öl och klädprovning.
Jag var helt seriös tidigare i veckan när jag sa att mina enda bidrag till kvällens dj-set kommer att bestå av nogsamt utvalda the Strokes-låtar, men jag har efter somligt argumenterade med mig själv kommit fram till att jag kommer att blanda upp mina bidrag en smula genom att, åtminstone en gång, spela “Single ladies (put a ring on it)” med Baby B.
Ses ikväll. Det kommer att bli asroligt.
Eric Amarillo – Om sanningen ska fram
Hade mamma på besök i fredags, och under kvällens gång hamnade vi som vanligt i djupa musikdiskussioner. Kom på att jag hade hört den här låten några dagar tidigare, och presenterade den för morsan som årets sommarlåt. Hon höll på att kräkas. Kan inte påstå att jag gillar den heller, men jag var ju tvungen att stå på mig när jag nu hävdat att den är sommarens låt och gjorde allt för att övertyga mor om att jag hade rätt.
Nu några dagar och antalet lyssningar senare måste jag faktiskt klappa mig själv på axeln, för jag tror bara ännu mer på låten ju mer jag hör den. Man blir danssugen av den. Den blir man! Dålig låt eller ej.
Och vad är det egentligen som är så dåligt med den? Kan man verkligen tycka att en låt är dålig när den innehåller textrader som: “Om jag låtsas att jag bryr mig när du köper nya skor, vill du ligga med mig då?”.
Firade påsken på hyfsat likadant sätt som Joakim, dock med en extra liten krydda; skulle lösa ut en 25 kronors vinst på en trisslott i lördags, och hon i kassan bara “Jaha, har du legitimation?”.
????????????????????????????????????????????
Fick bli en Long island ice tea på det senare på kvällen.
Senaste veckorna har jag varit sjuk. Hemma från jobbet en hel vecka och sen jobba halv vecka innan vi hamnade några stycken på påskhelg i Värmland med massor av mat och massor av alkohol. Idag har jag och Maria söndag på en måndag på balkongen i solen och peppar upp inför att se ÖSK-Helsingborg på Behrnabeu.
Och på fredag spelar jag och Marlene på Campus 48h. Som det känns nu kommer jag bara att spela the Strokes-låtar och absolut inget som helst annat.
Julian Casablancas – Out of the Blue
Förra helgen var jag och Annika i Göteborg och hälsade på min fantastiska vän Elin som bor där. Elin är bra på många vis. Hon kan laga mat på obefintliga ingredienser. Prata franska som en fransman. Dansa. Och det finns ingen som är lika bra som hon på att berätta saker, hon kan dra såna jävla växlar att minsta historia om att typ gå ner till affären kan verka som en balansgång mellan liv och död. Jag lovar! Så jävla bra.
Och så tecknar hon serier, om världens bästa bitterljuva tjej. Tror hon kallar henne Indie-slinkan. Härom årskiftet gjorde hon en hel almanacka med bilder på henne. Hon är så bitterljuv att jag är tvungen att plocka ner almanackshelvetet när mamma kommer på besök. Jag lovar! Så jävla bra.
Hur som haver, helgen i Göteborg förflöt oväntat städat med tanke på förutsättningarna. Vi delade mest med oss av olika erfarenheter till varandra, och gjorde vuxna saker sådär i största allmänhet. Som att gå till Saluhallen och köpa ost för 230 kronor. Gå hem före klockan tre när krogen stänger fyra. Dricka finsmakarkaffe. Och som när Elin berättade att den låt hon helst dansar naken till är den ovan. Jag lovar! Så jävla bra.
När jag kom hem från jobbet idag mötte Simon mig i dörren. Han sken som ett ljus, tog mig i handen och sa att jag var tvungen att komma in i vardagsrummet för att han hade nått att visa. Han hade hittat vår låt.
Edward Sharpe & the Magnetic Zeros – Home
Ibland är han så jävla bra. Faktiskt!